Är det någon ide att fortsätta det här? Eller kommer jag misslyckas så som jag alltid gör?
Finns det någon som någonsin kommer komma under huden på mig på riktigt eller är mina skal för starka för att fälla ner? Jag kan inte förstå hur jag ska klara mig längre...
Finns det någon mening med mitt liv eller är det bara till för att plågas tills jag inte orkar mer.
Jag hatar det här, jag hatar att aldrig kunna vara säker på något i min omgivning, vare sig på andra eller på mig själv. Jag hatar att ständigt känna behovet att göra mig själv illa på något sätt, hur spelar som oftast ingen roll. Jag hatar att aldrig kunna lita på någonting utan att ständigt behöva ifrågasätta om det verkligen är så här världen ser ut, om det här verkligen är det rätta svaret, om jag är jag, om jag finns, om folket runt mig verkligen är verkliga.
Jag är så otroligt trött på det här men vet inte om jag kan bli frisk.
Jag vill kunna må bra!! Jag är desperat efter att kunna må bra, att kunna vara mig själv utan massa tankar och minnen som förstör mig, som river mig i små bitar som jag måste sitta och plocka upp i ett försök att laga mig.
Jag vill kunna vara som jag är när jag är glad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar