Akutpsyk i måndags så fick nya mediciner.
Ändå så ligger jag här och känner bara ett otroligt starkt hat till mig själv. Det är såpass starkt att jag känner för att riva, bita, slå och skrika i frustration. Hur kan någon annan tycka om mig, när jag tycker så illa om mig själv.
Jag har lyckats övertala mig själv om att alla jag känner, absolut alla bara hatar mig, att jag bara är i vägen för allt, att min plats i världen bara är till ett stort lidande för alla andra.
Klarar man av att leva så här? Eller är jag bara ett hopplöst fall?
Jag hatar min kropp, min personlighet, mitt ansikte min hjärna och nästan mest av allt så hatar jag att jag inte kan vara glad i längre stunder.
Jag är ful, äcklig, tjock, missbildad, löjlig, klumpig, socialt handikappad, egoistisk, ondskefull, missanpassad och oälskbar. Det känns som ingen kommer vilja ha mig, som om jag inte kommer komma någonstans i livet längre än jag kommit. Är mitt liv dömt till att förloras? Är jag dömd på grund av misstag att inte kunna komma vidare?
Jag förstår att folk inte vill ha med mig att göra, jag förstår att dom hatar mig. Klart hatar man en människa som hatar sig själv mer än allt annat på jorden.
(jag vet inte om folk hatar mig men jag är ganska säker på det)
God natt människor, hoppas ni har bättre tankar än jag har
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar