Kan inte glömma

Jag hatar när jag känner att allt bara brister för mig, hur det går i småbitar och jag inte har någon chans att ens klara av att plocka upp dom innan resten faller ihop i en hög på marken.

Jag brister folk, allt bara faller för mig...

Det var bättre ju, men nu är det tillbaka...

Psychiatry- An Industry of death

http://topdocumentaryfilms.com/psychiatry-industry-death/

Det är inte mycket som kan få mig att känna hur det gör ont i bröstet av rädsla men det här är defenitivt en av dom få sakerna.

Av någon anledning vet man att det är sant, man har hört allt förut men man har alltid ignorerat det som kan vara sant i det. JAg har gått på mediciner ett tag nu och jag känner igen det här, jag har hamnat på sjukhus två gånger inom ett halvår på grund av dom.

Man vet att man blir manipulerad men man har inget annat val än att följa manipuleringen för om man slutar så finns man inte. Dom förstör en så att man ska bli beroende av deras hjälp, allt bara för pengar.

Medicinerna är egentligen bara ett hjälpmedel för att förstöra en lite till, och att få all historia om hur dom kom fram till det kastad i ansiktet är en väldigt sjuk upplevelse, Det är väldigt skrämmande när man tänker på att man lägger sitt liv i händerna på människor som bara läst och som egentligen är väldigt okunniga inom ämnet, många är inte ens rätt utbildade till  att ta hand om en.

Senast förra veckan stod det om en kille som dog på grund av sina mediciner, medvetet eller ej så kan dom fort göra allt värre. En överläkare i Värmland är just nu avstängd på grund av att han skrivit ut dödliga kombinationer av mediciner och väldigt höga doser av dom.

Att tänka på att man konstant svävar i livsfara mot sin egen vilja när man försöker allt man kan att hålla sig vid liv, det är en ganska skrämmande tanke, man vet aldrig helt när det man tror är hjälp kommer vara ens död och att till det inte kunna säga nej till det dödliga det kan seriöst inte vara bra.

hej igen

Hej igen
Jag har nyss kommit tillbaka ifrån arvika igen och jag känner hur Torsby ångesten bara lägger sig i bröstet på mig. Lite mer och lite mer för varje minut som går.
Min midsommar spenderades med halva dagen på sjukhus efter överdos kvällen innan och andra halvan av dagen med festande. Ett sammanbrott till i raden av dom att bearbeta. 
JAg faller igen men hålls uppe med nöd och näppe och jag vet itne vad som händer längre..

vad är meningen?

Är det någon ide att fortsätta det här? Eller kommer jag misslyckas så som jag alltid gör? 

Finns det någon som någonsin kommer komma under huden på mig på riktigt eller är mina skal för starka för att fälla ner? Jag kan inte förstå hur jag ska klara mig längre...

Finns det någon mening med mitt liv eller är det bara till för att plågas tills jag inte orkar mer. 

Jag hatar det här, jag hatar att aldrig kunna vara säker på något i min omgivning, vare sig på andra eller på mig själv. Jag hatar att ständigt känna behovet att göra mig själv illa på något sätt, hur spelar som oftast ingen roll. Jag hatar att aldrig kunna lita på någonting utan att ständigt behöva ifrågasätta om det verkligen är så här världen ser ut, om det här verkligen är det rätta svaret, om jag är jag, om jag finns, om folket runt mig verkligen är verkliga. 

Jag är så otroligt trött på det här men vet inte om jag kan bli frisk. 

Jag vill kunna må bra!! Jag är desperat efter att kunna må bra, att kunna vara mig själv utan massa tankar och minnen som förstör mig, som river mig i små bitar som jag måste sitta och plocka upp i ett försök att laga mig. 

Jag vill kunna vara som jag är när jag är glad.

lite mer självhat

Akutpsyk i måndags så fick nya mediciner. 

Ändå så ligger jag här och känner bara ett otroligt starkt hat till mig själv. Det är såpass starkt att jag känner för att riva, bita, slå och skrika i frustration. Hur kan någon annan tycka om mig, när jag tycker så illa om mig själv. 

Jag har lyckats övertala mig själv om att alla jag känner, absolut alla bara hatar mig, att jag bara är i vägen för allt, att min plats i världen bara är till ett stort lidande för alla andra. 

Klarar man av att leva så här? Eller är jag bara ett hopplöst fall?

Jag hatar min kropp, min personlighet, mitt ansikte min hjärna och nästan mest av allt så hatar jag att jag inte kan vara glad i längre stunder. 

Jag är ful, äcklig, tjock, missbildad, löjlig, klumpig, socialt handikappad, egoistisk, ondskefull, missanpassad och oälskbar. Det känns som ingen kommer vilja ha mig, som om jag inte kommer komma någonstans i livet längre än jag kommit. Är mitt liv dömt till att förloras? Är jag dömd på grund av misstag att inte kunna komma vidare?

Jag förstår att folk inte vill ha med mig att göra, jag förstår att dom hatar mig. Klart hatar man en människa som hatar sig själv mer än allt annat på jorden. 

(jag vet inte om folk hatar mig men jag är ganska säker på det)

God natt människor, hoppas ni har bättre tankar än jag har

Nu kanske det blir posetivt

Jag befinner mig i Arvika hos min underbara mentor! Dagen har gått bra förutom några flasch backs. Misstänker att det kommer fler senare inatt som kommer hålla mig vaken.

Igår så träffade jag en hel hög med människor som jag dessvärre inte lärde känna alla av men dom jag lyckades prata med verkar väldigt trevliga.

Men i det stora hela så mår jag väll okej här i Arvika, jag ser knappast fram emot att åka tillbaka till Torsby där allt och alla jagar mig på ett eller annat sätt. Och ett annat minus med Torsby är att katten Polly inte ligger bredvid mig med sitt lugnande kurrande.

tankar

Jag har ont i huvudet och mina tankar håller på att göra mig galen.

Finns jag, finns det jag ser

Är allt bara inbillning, är jag här eller är jag på ett helt annat ställe. Finns dom färger jag ser eller är det bara en fantasi.

Finns människorna som jag umgås med eller pratar jag bara med mig själv?

Skriver jag det här eller tror jag bara att jag gör det. Jag kanske inte ens är den jag tror jag är. 

Jag kanske inte ens finns. 

More more more

 Idag var jag hos psyk igen. Sista gången den här veckan, jag fick reda på att det finns ingen jag kan träffa under tiden jag är i arvika vilket inte är så bra för då finns det ingen som är utbildad och i närheten att kontakta om den här skiten blir värre. 

Tycker att man borde ha ett samarbete mellan olika psykiatrier iaf  om dom är i samma län men det har dom tydligen inte. Och det betyder att om det blir illa dom 2 veckorna jag är där så måste jag till karlstad där jag fått reda på att dom inte kan hjälpa mig längre. 

Alltså det finns folk som tar livet av sig för mindre, varför skulle jag överleva? 
Varför får jag höra att jag klarar det här när folk har förståelse när andra tar livet av sig efter att dom varit mobbade i 2 år eller för att dom förlorat sin partner?
Ta inte illa upp någon men jag fattar bara inte helt hur det funkar.

fåglar som sjunger?

Alltså... Jag vet inte
Varför slå på någon som redan ligger ner

Det finns vissa människor som jag verkligen hatar, jag vet inte hur dom är idag men det som jag blivit utsatt för räcker för att jag ska ha rätt att hata dom.

Men borde jag egentligen hata dom eller är det mig själv jag ska hata?

Kanske är allt mitt eget fel ändå, så som ni sa..

Men kan man verkligen säga åt en 6 åring att nej på grund av att du befann dig just där så gav dom sig på dig, på grund av att du är den du är så finns det inget hopp för dig.

Du måste ändra på dig själv eller så har du inget här att göra. Om du inte vill ändra på dig själv så får du helt enkelt bara flytta för att bli kvitt problemen. 

Men vad om föräldrarna inte ville flytta, vad om 6 åringen inte berättade vad som hände, vad om det redan då gick upp för den att människor inte vet vad dom gör?

Jag ligger på marken igen, hela scenariot spelas upp igen. Mer verkligt än vanliga minnen, jag ser det nämligen med mina egna ögon. Jag ligger på marken igen dom har lyckats få ner mig. Dom står ett tag och sprakar och slår innan dom bestämmer sig för att det inte räcker. Jag ska förnedras, jag ska slås ut. En av dom lägger sig på mig för att hålla mig ner mot marken. Han tar tag i håret och drar upp mitt huvud. Innan han tar fart och smäller det i marken igen. Någon sekund efter åt ligger jag där utan byxor och gråter.

Dom går bara därifrån. Ingen ser och ingen vill höra vad som hände. Det var ju trots allt mitt fel i allas ögon.

Kvävning

Jag kväver mig själv sakta

Känner hur luften långsamt tar slut

Försöker kippa efter luft

Men håller kvar stryp taget

Låter tankarna ta över

Jag ser på min kropp

Ser i förakt

Tänker att det inte är någon som borde straffas

Att jag borde försvinna så att folk slipper se

Bara försvinna

Vad är vitsen när man inte längre kan le

psykisk misshandel

Du är äcklig

Du är ful

Du förtjänar inte att leva

Du förtjänar att ha fysiskt ont

Du förtjänar inte att äta

Du förtjänar inte att sova

Du förtjänar inte att folk tycker om dig

Du förtjänar inte att dö

Det är bara några av dom saker som mitt huvud skriker åt mig. Och jag fattar inte, jag fattar verkligen inte hur det inte kan vara tillräckligt för att få akut hjälp. Jag kan verkligen inte förstå hur  kan vara psykotisk, deprimerad, självmordsbenägen, vill skada sig själv, vill inte äta och kan inte sova inte kan vara tillräckligt.

Det finns inget att göra längre, Är jag bortom hjälp?

Kan det verkligen ha gått så otroligt långt att jag inte kan få hjälp längre, inte kan överleva? Borde jag ge upp totalt och bara låta det gå tills det går? Eller ska jag fortsätta den jävla kampen som är konstant om att faktiskt få den hjälp jag så innerligt vet att jag behöver.

Fyra år nu har jag kämpat för att få riktig hjälp, varför är det ingen utbildad person som kan förstå hur illa det är.

Jag gråter inte längre har inte gjort på länge. Men betyder det enligt böckerna att man mår bra? Jag tycker det är mer oroande när någon pratar om dom sakerna jag pratar om utan att visa en enda känsla, bara frustration och hjälplöshet som ligger som en tunn nylon duk över människan. Fattar dom inte att jag är så otroligt jävla trött på det här så att jag inte vet om jag orkar längre. Jag orkar inte ens reagera över att det är fel, jag är alldeles för van. . .

Vad gör jag?

Börja blogga

Okej, Jag har tänkt att börja blogga igen. Vad bloggen kommer handla om är väll i stort sett mitt liv.
Jag tvivlar nämligen på att det är ett normalt liv jag lever och tanken är väll lite att jag ska få ur mig allt som finns och även kunna få vettiga personers åsikt i det.
Det kanske kommer ett inlägg till senare ikväll, men det här är väll allt för nu.