Kan inte glömma

Jag hatar när jag känner att allt bara brister för mig, hur det går i småbitar och jag inte har någon chans att ens klara av att plocka upp dom innan resten faller ihop i en hög på marken.

Jag brister folk, allt bara faller för mig...

Det var bättre ju, men nu är det tillbaka...

Psychiatry- An Industry of death

http://topdocumentaryfilms.com/psychiatry-industry-death/

Det är inte mycket som kan få mig att känna hur det gör ont i bröstet av rädsla men det här är defenitivt en av dom få sakerna.

Av någon anledning vet man att det är sant, man har hört allt förut men man har alltid ignorerat det som kan vara sant i det. JAg har gått på mediciner ett tag nu och jag känner igen det här, jag har hamnat på sjukhus två gånger inom ett halvår på grund av dom.

Man vet att man blir manipulerad men man har inget annat val än att följa manipuleringen för om man slutar så finns man inte. Dom förstör en så att man ska bli beroende av deras hjälp, allt bara för pengar.

Medicinerna är egentligen bara ett hjälpmedel för att förstöra en lite till, och att få all historia om hur dom kom fram till det kastad i ansiktet är en väldigt sjuk upplevelse, Det är väldigt skrämmande när man tänker på att man lägger sitt liv i händerna på människor som bara läst och som egentligen är väldigt okunniga inom ämnet, många är inte ens rätt utbildade till  att ta hand om en.

Senast förra veckan stod det om en kille som dog på grund av sina mediciner, medvetet eller ej så kan dom fort göra allt värre. En överläkare i Värmland är just nu avstängd på grund av att han skrivit ut dödliga kombinationer av mediciner och väldigt höga doser av dom.

Att tänka på att man konstant svävar i livsfara mot sin egen vilja när man försöker allt man kan att hålla sig vid liv, det är en ganska skrämmande tanke, man vet aldrig helt när det man tror är hjälp kommer vara ens död och att till det inte kunna säga nej till det dödliga det kan seriöst inte vara bra.

hej igen

Hej igen
Jag har nyss kommit tillbaka ifrån arvika igen och jag känner hur Torsby ångesten bara lägger sig i bröstet på mig. Lite mer och lite mer för varje minut som går.
Min midsommar spenderades med halva dagen på sjukhus efter överdos kvällen innan och andra halvan av dagen med festande. Ett sammanbrott till i raden av dom att bearbeta. 
JAg faller igen men hålls uppe med nöd och näppe och jag vet itne vad som händer längre..

vad är meningen?

Är det någon ide att fortsätta det här? Eller kommer jag misslyckas så som jag alltid gör? 

Finns det någon som någonsin kommer komma under huden på mig på riktigt eller är mina skal för starka för att fälla ner? Jag kan inte förstå hur jag ska klara mig längre...

Finns det någon mening med mitt liv eller är det bara till för att plågas tills jag inte orkar mer. 

Jag hatar det här, jag hatar att aldrig kunna vara säker på något i min omgivning, vare sig på andra eller på mig själv. Jag hatar att ständigt känna behovet att göra mig själv illa på något sätt, hur spelar som oftast ingen roll. Jag hatar att aldrig kunna lita på någonting utan att ständigt behöva ifrågasätta om det verkligen är så här världen ser ut, om det här verkligen är det rätta svaret, om jag är jag, om jag finns, om folket runt mig verkligen är verkliga. 

Jag är så otroligt trött på det här men vet inte om jag kan bli frisk. 

Jag vill kunna må bra!! Jag är desperat efter att kunna må bra, att kunna vara mig själv utan massa tankar och minnen som förstör mig, som river mig i små bitar som jag måste sitta och plocka upp i ett försök att laga mig. 

Jag vill kunna vara som jag är när jag är glad.

lite mer självhat

Akutpsyk i måndags så fick nya mediciner. 

Ändå så ligger jag här och känner bara ett otroligt starkt hat till mig själv. Det är såpass starkt att jag känner för att riva, bita, slå och skrika i frustration. Hur kan någon annan tycka om mig, när jag tycker så illa om mig själv. 

Jag har lyckats övertala mig själv om att alla jag känner, absolut alla bara hatar mig, att jag bara är i vägen för allt, att min plats i världen bara är till ett stort lidande för alla andra. 

Klarar man av att leva så här? Eller är jag bara ett hopplöst fall?

Jag hatar min kropp, min personlighet, mitt ansikte min hjärna och nästan mest av allt så hatar jag att jag inte kan vara glad i längre stunder. 

Jag är ful, äcklig, tjock, missbildad, löjlig, klumpig, socialt handikappad, egoistisk, ondskefull, missanpassad och oälskbar. Det känns som ingen kommer vilja ha mig, som om jag inte kommer komma någonstans i livet längre än jag kommit. Är mitt liv dömt till att förloras? Är jag dömd på grund av misstag att inte kunna komma vidare?

Jag förstår att folk inte vill ha med mig att göra, jag förstår att dom hatar mig. Klart hatar man en människa som hatar sig själv mer än allt annat på jorden. 

(jag vet inte om folk hatar mig men jag är ganska säker på det)

God natt människor, hoppas ni har bättre tankar än jag har

Nu kanske det blir posetivt

Jag befinner mig i Arvika hos min underbara mentor! Dagen har gått bra förutom några flasch backs. Misstänker att det kommer fler senare inatt som kommer hålla mig vaken.

Igår så träffade jag en hel hög med människor som jag dessvärre inte lärde känna alla av men dom jag lyckades prata med verkar väldigt trevliga.

Men i det stora hela så mår jag väll okej här i Arvika, jag ser knappast fram emot att åka tillbaka till Torsby där allt och alla jagar mig på ett eller annat sätt. Och ett annat minus med Torsby är att katten Polly inte ligger bredvid mig med sitt lugnande kurrande.

tankar

Jag har ont i huvudet och mina tankar håller på att göra mig galen.

Finns jag, finns det jag ser

Är allt bara inbillning, är jag här eller är jag på ett helt annat ställe. Finns dom färger jag ser eller är det bara en fantasi.

Finns människorna som jag umgås med eller pratar jag bara med mig själv?

Skriver jag det här eller tror jag bara att jag gör det. Jag kanske inte ens är den jag tror jag är. 

Jag kanske inte ens finns.