Kan inte glömma

Jag hatar när jag känner att allt bara brister för mig, hur det går i småbitar och jag inte har någon chans att ens klara av att plocka upp dom innan resten faller ihop i en hög på marken.

Jag brister folk, allt bara faller för mig...

Det var bättre ju, men nu är det tillbaka...

Psychiatry- An Industry of death

http://topdocumentaryfilms.com/psychiatry-industry-death/

Det är inte mycket som kan få mig att känna hur det gör ont i bröstet av rädsla men det här är defenitivt en av dom få sakerna.

Av någon anledning vet man att det är sant, man har hört allt förut men man har alltid ignorerat det som kan vara sant i det. JAg har gått på mediciner ett tag nu och jag känner igen det här, jag har hamnat på sjukhus två gånger inom ett halvår på grund av dom.

Man vet att man blir manipulerad men man har inget annat val än att följa manipuleringen för om man slutar så finns man inte. Dom förstör en så att man ska bli beroende av deras hjälp, allt bara för pengar.

Medicinerna är egentligen bara ett hjälpmedel för att förstöra en lite till, och att få all historia om hur dom kom fram till det kastad i ansiktet är en väldigt sjuk upplevelse, Det är väldigt skrämmande när man tänker på att man lägger sitt liv i händerna på människor som bara läst och som egentligen är väldigt okunniga inom ämnet, många är inte ens rätt utbildade till  att ta hand om en.

Senast förra veckan stod det om en kille som dog på grund av sina mediciner, medvetet eller ej så kan dom fort göra allt värre. En överläkare i Värmland är just nu avstängd på grund av att han skrivit ut dödliga kombinationer av mediciner och väldigt höga doser av dom.

Att tänka på att man konstant svävar i livsfara mot sin egen vilja när man försöker allt man kan att hålla sig vid liv, det är en ganska skrämmande tanke, man vet aldrig helt när det man tror är hjälp kommer vara ens död och att till det inte kunna säga nej till det dödliga det kan seriöst inte vara bra.

hej igen

Hej igen
Jag har nyss kommit tillbaka ifrån arvika igen och jag känner hur Torsby ångesten bara lägger sig i bröstet på mig. Lite mer och lite mer för varje minut som går.
Min midsommar spenderades med halva dagen på sjukhus efter överdos kvällen innan och andra halvan av dagen med festande. Ett sammanbrott till i raden av dom att bearbeta. 
JAg faller igen men hålls uppe med nöd och näppe och jag vet itne vad som händer längre..